Hej alla gamla vänner!

Tack för alla långa och korta, härliga och hjärtliga meddelanden där ni undrar vart våra gamlingar tagit vägen. Vi blir glada för peppen. Vi vill fortsätta med att lyfta alla gamlingars åsikter, möta dem i ögonblicket och höra deras spontana livshistorier. Men sedan augusti har vi haft svårt att hinna, för då började vi arbeta heltid med vårt företag Birger&Blom. Därför har Gamla Nyheter helt enkelt fått vila så länge.  

Projektet med Gamla Nyheter tar nämligen tid, och det är just tiden vi har svårt att hitta. Innan har vi har velat hålla Gamla Nyheter helt oberoende, men nu har vi kommit till den punkten att vi behöver lite ekonomiska muskler. Därför är det viktigt att vi hittar rätt sorts sponsorer för att kunna fortsätta med samma kraft som tidigare.

Under två år har vi träffat verktygsmakare, arkitekter, sjömän, seglare, drömmare, frihetskämpar, konstnärer, morföräldrar, farföräldrar, butiksbiträden och änkor. Över 250 stycken gamlingar har delat med sig av utdrag ur sina liv. Vi tackar dem för det, tackar er för att ni är så fina, men vi tackar inte för oss. Gamla Nyheter tar inte slut här, vi har bara pausat tills vidare.

“Ta ingen bild. Jag är så ful. Man kan inte tro att min mamma var mannekäng för aftonklänningar.”
– Boel, 75 år, pensionerad arkeolog.

Har du känt dig sviken av en politiker?
– Det kan jag inte svara på såhär på rak arm.

Vilken fråga i valet är viktigast för dig?
– Försvaret. Det måste stärkas. Man kan inte lämna Gotland utan regemente.

Vad har du jobbat med under livet?
– Jag har varit arkeolog med inrikting på konsthistoria. Många tror att arkeologi bara är dadda, hink och spade.

*Bilden föreställer inte Boel.

Det är fredag i juli och två, kanske åttioåriga, tanter sitter på en brygga i morgonsolen. Den ena berättar att hon laddade sin kamera hemma igår kväll och hade förberett sig för att föreviga deras dag ihop, men sedan glömt den på hallbyrån. Den andra berättar att hon har slängt alla fotografier från förr. Två stora resväskor fyllde hon med fragment från livet och gav bort.
   – Foton som är så fint. Varför gjorde du det? frågar den ena.
   – De är alldeles för plågsamma att titta på, svarar den andra.
   De nämner inte mer utan sitter tysta en stund. Sina två rullatorer har de parkerat på rad, lite längre bort på bryggan och det verkar som att de möts här ofta.

Tillslut bryts tystnaden av att den ena tanten berättar att hon precis varit iväg på semester. Med sig har hon presenter. Vaselin som är bra för läppar, händer och fnasiga armbågar och ett läppstift i en brunröd nyans, berättar hon och tar upp och visar.
   – Jag tänkte att ett läppstift i höstens färger passar dig. Du är höst. Mig skulle jag däremot klassificera som vår.
   – Färgen gillar jag verkligen, men gladast blev jag för vaselinet, säger den andra och tackar för presenterna.
   – Jag har ett läppstift hemma som jag gillar, men det brukar jag mest måla på när jag är hemma själv. Jag ser alldeles för vulgär ut när jag har det på mig, fortsätter hon.
   – Minns du när det var en skam att se vulgär ut? Åh, jag minns min vita sjuksköterskedräkt som var så svår att köra bil i. Fin var den i varje fall, såg nästan ut att vara från Chanel. Att vara fin var huvudsaken då, säger den andra. 
   – Det minns jag. Nu får man göra precis hur fan man vill. Det är skönt, säger hon och knäpper upp sin bh.
   Hennes bruna bröst lapar solljus och revolterar mot den tid som flytt.

Det är lördag i juli och två, kanske åttioåriga, tanter sitter på en brygga i morgonsolen. Rullatorerna är parkerade på samma ställe som igår och mellan dem ligger ett hopfällt rutigt paraply mot solen. Den ena har ett nytt läppstift i en rödbrun nyans på läpparna och får beröm för sitt nyrullade hår. Den andra fick med sig sin laddade kamera och ber att fotografera henne där hon sitter. 
   – Men inte kan du fota mig när jag sitter utan bikiniöverdel! utbrister hon och fortsätter.
   – Fast förresten. Om du får ett foto på mig topless så är det verkligen jag. Ta ett du.
   Kameran klickar till och förevigar hennes grå lockar, målade läppar och brunbrända bara bröst där hon sitter, mellan samtal och bad, halvt naken, på en brygga i julis morgonsol. 

Vilken ägodel skulle du vilja ta med dig ner i graven?
– Det har jag inte funderat över. Jag vill inte ha något med mig. Jag vill lämna allt.

Finns det inte något du håller extra kärt?
– Det skulle vara de båtar jag byggt själv. Modellbåtar över stora skepp som en gång funnits. Vasaskeppet till exempel. Båtarna betyder mycket för mig. 

Vilket skepp ska bli ditt nästa byggprojekt?
– Även om jag varit finmekaniker till yrkeslivet så är fingrarna inte vad de har varit. Det blir nog inga fler.

Vad skulle ditt tal handla om, ifall du var på Almedalen?
– Ensamhet. Det finns så många ensamma människor. 

Känner du dig ensam?
– Ja. Min fru dog nyligen. 

Vi beklagar. Vad skulle du ta upp i ditt tal om ensamhet?
– Jag skulle prata om att det borde anordnas fler aktiviteter och besöksgrupper. Det är många som är i samma situation som jag, många som inte har någon att prata med. Jag är med på aktiviteter i kyrkan men nu har de semester. Det borde vara aktiviteter året runt. Ensamhet kan man inte ta semester ifrån. 

Vad skulle du vilja hälsa regeringen?
– Jag skulle be dem att ägna en tanke åt de ensamma. Det är aldrig någon som nämner oss. 

Vad skulle ditt tal handla om, ifall du var på Almedalsveckan?
– Det skulle handla om äldrevården, utifrån en positiv synvinkel. Min man bor på ett äldreboende som är väldigt bra. 

Varför tror du att just det äldreboendet är så bra?
– Enbart på grund av personalen. Och styret, för om styret hade varit dåligt hade inte personalen heller orkat. 

Vad skulle du vilja hälsa regeringen?
– Sluta käbbla med varandra. Ägna er åt politik istället!

Vad skulle ert tal handla om, ifall ni var på Almedalsveckan?
– Sjukvården, helt klart. Den är värdelös här i Sverige och läkarna också. Det är inte mänskligt att behöva vänta på en bokad tid en hel månad, när man har ont. 

Har ni personliga erfarenheter av det?
– Oja. Det är gamla system som inte fungerar längre. Det har pajat ur.

Vad är det bästa med livet?
– Det där med livet är för djupt. Då krävs en hel bok. Jag är en gammal journalist så det är jag som brukar ställa frågorna. Har ni någon annan fråga?

Då frågar vi om ditt yrke istället. Hur var det att vara journalist?
– Jag var utrikeskorrespondent för Aftonbladets räkning och blev tillfångatagen av de röda khmererna i Kambodja år 1975. Sven-Erik Sjöberg från DN, Olle Thool från SVT och Herman Lindqvist var också fångna. De röda khmererna tog livet av två miljoner människor och de kunde lika gärna ha tagit livet av oss.

 Finns det några fler händelser du minns från ditt yrkesliv?
– Jag har följt Olof Palme under tre val, jag var den första sportjournalisten som sa att det inte var någon skillnad mellan sport och politik och så var jag med om månlandningen i USA. Jag var där när de åkte iväg och när de landade. Det var otroligt stort. 

Har du något semesterställe du inte rekommenderar att åka till?
– Innan jag fick stroke hade vi en liten Toyota som vi åkte på semester med. Vi åkte på Europaresor till Frankrike, Italien och Luxemburg. Efter stroken fick jag lämna ifrån mig bilen, men de tog inte körkortet. Nu har jag färdtjänst och kan ringa på en bil när jag vill. 

Vad hade du för yrke som du tog semester ifrån?
– Jag har jobbat på posten i 50 år. Det är jag stolt över för enligt den grekiska gudasagan hade den första budbäraren vingar på sina hälar. Jag brukade låtsas att jag också hade det.

Skriver du ofta brev?
– Jag skriver till min högt ärade kvartersdoktor. Jag skriver brev om att jag vill att hon ska ringa, när hon har läst dem ringer hon tillbaka till mig. Vi har upptäckt att det är enklast så. 

Hur var det att jobba på posten?
– När jag var brevbärare brukade jag tänka att jag var en överbringare av bud, från själ till själ. Det tyckte jag kändes fint. Att jobba på posten är ett ärofyllt yrke, men man är en underbetald statstjänare och då finns inte plånboken. Hade jag haft plånboken så hade jag rest tillbaka till Italien.

Varför just Italien?
– Jag har en hylla fylld av italiensk litteratur och dricker en cappuccino här på hörnet varje dag. Jag älskar Italien och har kastat många småpengar baklänges i fontäner och hoppats på att en dag komma tillbaka.